Om målningen: “Area Infected”
“Jag var bara 1år när det hände, sommaren 1986. Trots att jag inte har varit med från början av konflikten 1972, så är det en händelse som påverkat hela mitt liv. När man växer upp med en konflikt och är mitt inne i den så blir det ens liv och vardag. Det onormala blir helt enkelt något normalt.
Min pappa har återberättat allt han kan och förmår från sommaren i Paskarova utanför Anttis i Pajala kommun. Det är just de händelserna som skildras i verket men det visar också en bild av nutid och hur barn påverkas av vuxna människor och politikers beslut. Hur kan man glömma bort nästkommande generationer?
Konflikten uppstod i samband med 1971 års rennäringslag och hur den kom att misstolkas. Den bidrog till en uppfattning att samiska koncessionshavare var skyldiga att ta emot skötesrenar för fastighetsägarens räkning, i utbyte mot att fastighetsägaren upplät sin mark för bete. I efterhand har denna tillämpning av lagen förklarats olaglig, men legaliserades 2006 genom en författningsändring. Vår familj emotsatte oss detta då vi inte tyckte att det var rimligt att vi skulle sköta andras renar utan ersättning, det vore ju slavarbete. Vår vägran ledde till en förföljelse av familjen och en konflikt som även splittrade samebyn i två olika läger.
1978 avlyste Länsstyrelsen i Norrbotten alla renmärken för de skötesrenägare som var på vår sida i konflikten. 1981 avlyste man våra renmärken och den slutgiltiga lösningen blev en tvångsförflyttning från Sattajärvi sameby till Mounio sameby med hjälp av polispatrull och de skötesrenägare från Sattajärvi som ville ha bort oss.
Sommaren 1986 kom en grupp skötesrenägare och polis till rengärdet under en pågående kalvmärkning. Deras uppgift var att tvångsförflytta alla renar till Mounio. Då ska man ha i åtanke att skötesrenägarna redan 1983 sökte tillstånd av länsstyrelsen att få slakta våra renar. Men nu fanns det en täckmantel till förfogande om man blev påkommen med att ha våra renar, man sa då att man bara återförde dem till Mounio. För att det skulle kunna genomföras byggdes med skattepengar ett 30km långt stängsel för att se till att våra renar inte skulle kunna komma tillbaka till ursprungsområdet. Pappa och hans bröder samt de skötesrenägare som var på vår sida i konflikten motsatte sig flytten. Till sist blev de ändå tvungna att flytta när renarna blev törstiga. Under flytten försvann hundratals renar. Inte mindre än 1 mil från platsen fanns det då ett slakteri. Långt senare berättade en av de som var med, att man hade fraktat våra renar dit i begravningsbil.
För att länsstyrelsen skulle undvika att anklagas för tvångsförflyttning så hittade de på att vi hade ansökt att få tillhöra Mounio, vilket inte är sant. De ville förmodligen förflytta fokus från sitt eget agerande och istället få samer att bråka med varandra. Det enda alternativet för oss blev att bedriva en typ av gerillarenskötsel där du varken får synas eller höras . Vi har inga fasta anläggningar, utan bygger upp staket just innan vi tar in renarna och river ner så fort man vi är klara, till exempel med kalvmärkningen. Man är då helt utanför systemet och får till exempel inte rovdjursersättning .
Att växa upp som barn i en miljö där man ständigt blir förföljd och ser hur den svenska politiken fungerar får en att tappa förtroende för samhället, och man börjar ta avstånd från allt som har med svensk identitet att göra, den försvinner. Men även det samiska samhället har förlorat vårt förtroende för de har inte heller stått upp för oss, varken SSR eller Sametinget. Det är löjligt att se hur de bugar med mössan i hand för kolonialismens kostymklädda politiker med glupsk aptit på naturrikedomar och makt.
Jag kommer ihåg hur orolig mamma var när pappa och hans bröder var i renskogen, hon gick där hemma och var orolig ju längre det dröjde innan de kom hem, om de skulle komma hem eller om de skulle hittas skjutna. Så pass illa var det under den värsta perioden. Jag är tacksam över att våra föräldrar alltid berättade som det var för oss barn, man var med i kampen ända från födseln och inte alls borträknad utan sågs mer som en resurs. Detta började jag förstå under tonåren när jag var mitt uppe i att med hjälp av konsten som vapen berätta vår historia och försöka skapa förändring. En text kan du välja att läsa eller inte läsa, och för att den ska ge känslor måste du förstå det du läser och vilja ta till dig det. Men en bild är direkt och kan väcka känslor snabbare, positiva som negativa och den kan etsa sig fast på näthinnan.
Jag har en förhoppning om att min familj ska få den upprättelse vi förtjänar, men i kamp mot staten så är det skillnad på att ha rätt och få rätt. Vårt förtroende för det svenska rättsystemet är obefintligt. Folk säger att i Sverige lever vi i ett demokratiskt samhälle, vilket jag inte upplever. Jag är statslös i en diktatur. Det var inte bara det att vi förlorade vår renskötselrätt utan den tilldelades andra som aldrig haft någon koppling till renskötsel. För vår del sträcker sig kopplingen till renskötsel så långt tillbaka att man inte ens kunde se när den började. Man kunde ha accepterat om det var totalstopp. Men just att man tar någons rättigheter och ger dem till andra är svårt att förstå.
Jag kan förstå den sorg som samer känner när de blivit av med renskötseln generationer tidigare, och att leva med att den tas ifrån en på ett grymt sätt och växa upp med det är som att få sitt hjärta utslitet och få se det innanför en kall glaskupa. Det som då växer inom en är inget att leka med, man försöker hitta en ventil för ilskan och frustrationen och inte minst den hämndlystnad som pumpar i ådrorna likt en adrenalininjektion. Man söker sätt att behärska sig, att inte bli helt militant och ursinnigt gå bärsärkagång. För mig var det konsten som blev räddningen.
Efter alla dessa år och allt vi gått igenom och fortfarande går igenom så fick mina föräldrar frågan från en journalist hur vi orkar med. Mamma svarade,
“man överlever men man lever inte.”